Jag tror det är många som missförstår vad det är att vara introvert. Många som tror att man måste vara blyg och tyst hela tiden. Jag anser mig själv vara introvert och det kan man kanske inte tro när man träffar mig första gången.
Det är ganska jobbigt att hela tiden bli påmind om att man inte är det samhället är anpassat för. Det är inte lika accepterat att behöva dra sig undan som att behöva umgås med människor. Sedan när man kraschar finns det inte många som förstår, man brukar ju klara av så mycket och man ser ju inte ut att må dåligt.
Tänkte skriva lite saker som kan vara speciella och som kan väcka frågor hos andra.
- Det är lätt att skaffa vänner men svårt att behålla dem
- När man till slut är ensam går man runt med dåligt samvete över att man inte lägger den tiden på att umgås med vänner.
- Sociala situationer tömmer enormt mycket energi och efteråt krävs det egentid för att samla krafter igen till nästa sak.
- Man kan inte planera, det går inte att förutse hur man mår den dagen och hur mycket energi man har över.
- Att umgås med människor under en längre tid är jättejobbigt, då finns det inte utrymme för att ”stänga av”.
- Det blir till slut lättare att säga att man är upptagen än att säga att man bara behöver vara själv.
- Man kan verka jättepigg och supersocial, men ingen vet hur man mår när man kommit hem.
- Det handlar inte om att man inte vill vara med människor utan mer att man inte orkar vara social
